Taggarkiv: Mild olivolja

Olivoljetest - Stiftung Warentest testar 28 olivoljor och finner inga polyfenoler, vår analys

Och det finns Sverige. Bluff med mild olivolja

/i

Källa:  stern(Tyska tidningen)
© Gruner + Jahr AG & Co. KG

”Allt är en fråga om pris”.

Produktionen är särskilt inriktad på lågprismarknaden. Det som hamnar på massmarknaden är därför ofta industriella, trötta oljor – med mycket kalorier, låg halt av fenoler och svag smak. Här plockas oliverna inte utan skärs av från trädet – om inte jordbrukaren föredrar att vänta tills de övermogna frukterna har fallit lerigt ner på marken, där han kan sopa upp dem med hjälp av en maskin. De frukter som skördas på detta sätt kan ofta ses stå i säckar vid vägkanten, svettande, ruttnande och ruttnande i solen.
Och oljan som görs av den? Den stinker, och dess innehåll av fri oljesyra, som är ett tecken på ruttna frukter, överskrider snabbt den tillåtna gränsen på 0,8 procent per liter.

Kommer den att hällas ut, användas i oljelampor eller i lack? Inte alls. Det finns oljeraffinaderiet. Och det finns Sweden. Många konsumenter där känner inte till olivoljans typiska fräscha smak, den ibland gräsiga, blommiga aromen som luktar kronärtskocka eller färskt hö, den svaga bitterheten och skärpan i gommen.

“Och det finns Sverige.
Många konsumenter där känner inte till olivoljans typiska fräscha smak.”

Det är också möjligt att sälja olja till Sverige som en kemist i ett livsmedelslaboratorium först har tagit bort stanken från och sedan fräschat upp genom att skära upp den. Smaken har anpassat sig till den dåliga kvaliteten. För den tyska marknaden framställs särskilt milda oljor som säljs som högkvalitativa.Det är som om någon i Papua Nya Guinea presenterades som ”Germany’s next top model”.

År 2013 importerade Tyskland 57 miljoner liter olivolja, varav nästan tre fjärdedelar från Italien. Många tänker på de vackra olivlundarna i det vackra Toscana. Men oljan som svenska kunder köper kommer inte alltid därifrån. Det italienska ursprunget tjänar också marknadsföringssyften. Ett italienskt namn på flaskan lönar sig alltid i detaljhandeln. En titt på hyllorna hos Rewe visar det. Där finns Carapelli-Firenze, Sasso, Bertolli, Pietro Coricelli. Det låter bra. Men det smakar sällan så. Hur skulle det kunna vara annorlunda, produktionen av olivolja i hela Italien täcker inte ens sitt eget behov. Om någon italiensk olivolja överhuvudtaget lämnar landet hamnar den nästan aldrig i stormarknaderna, utan i specialbutiker och inte till billiga priser, eftersom det i Toscana – där skörden nästan uteslutande kan ske för hand – knappast går att producera olivolja till ett självkostnadspris under tolv euro per liter.”

”I Spanien finns – på grund av EU:s subventionspolitik – de största problemområdena för olivodling. Särskilt i Andalusien driver markägarna idag enorma olivmonokulturer. AOV:s leverantörer kommer också härifrån, bland annat företag som subventioneras med offentliga medel. Naturligtvis finns det också högklassig olja i Spanien. Men den är lika dyr som någon annanstans och når i bästa fall den specialiserade handeln. Naturligtvis skulle den spanska oljan teoretiskt sett kunna marknadsföras som sådan – men den har inget rykte. Italiensk olja har det.

Spansk olja i bulk, liksom olja från andra länder, transporteras med fartyg över Medelhavet till hamnen i Livorno. Den fortsätter sedan sin resa med tankbilar genom Toscana tills lastbilarna dumpar sin last i en av tankarna på gårdarna hos företag som AOV i Monteriggioni.”

 
Stekt olivolja för konsumenter

Panerad mild olivolja för den tyska konsumenten

/i

Den fria marknaden för olivolja fungerar inte som den ska. Kännare är frustrerade: Många kunder förstår inte de enklaste sakerna – att en bra olja smakar bittert och gräsaktigt och inte milt och smörigt. Men de som köper i snabbköpet vill att oljan ska vara mild.

”Vi har bara kommit lika långt som vi gjorde med vin för trettio år sedan”, klagar Richard Retsch, en kännare, nämligen chef för gourmet- och provsmakarföreningen ”Deutsches Olivenöl Panel”. Han säger detta vid sidan av en stor nyhetsprovning i Nürnbergs utställningshallar: ”Skillnaden mellan expert- och masssmak är enorm.”

Ändå har experterna för länge sedan exakt definierat vad som måste vara bra och dåligt. Det finns ett frågeformulär på vilket gourméerna noterar alla möjliga egenskaper hos oljorna. Stingy, muddy, musty, doft av vått trä, rancid: om bara en enda av dessa noteringar kan smakas är olivoljan helt och hållet underkänd. Då får den inte längre kallas ”extra jungfruolja”. Det är den högsta kvalitetsklassen. Staten kräver sådana tester: minst åtta experter måste göra smaktestet, och ett antal laboratorievärden måste vara korrekta, då är en olja också ”extra jungfru” eller ”extra jungfru”.

För gourmeter är det det minsta man kan göra. En av dem, Richard Wolny, förklarar vilka smaker som gör en utmärkt olja till en utmärkt olja: ”Jag kan avgöra vad aromen är, om oljan smakar kronärtskocka, grön tomat, grön banan eller nyklippt gräs.”

Efterfrågan på mild olivolja förgiftar marknaden

Det är en stor marknad. Det finns 3,3 miljoner ton färsk olivolja i världen varje år. En bonde får cirka 3 euro per liter för den, lite mindre i Tunisien och Grekland och lite mer i Italien. En flaska ren, hundraprocentig extra jungfruolja kostar konsumenten minst 13 euro hos vinhandlaren eller i nätförsäljning. I snabbköpet kan man få en liter för drygt fyra euro – hur kan det gå till?

Det finns många siffror på den här marknaden, men också många konstigheter. För det första är informationen på etiketterna oftast otydlig. Om det inte står att oliverna kommer från produktionslandet, utan bara ett italienskt märkesnamn, är det ganska säkert att de innehåller blandningar. Italien skördar ungefär lika många oliver som den egna befolkningen konsumerar – men är ändå världens största producent och exportör av olivolja. En del av oljan eller oliverna importeras i förväg, från Tunisien, Marocko eller Grekland, och ommärks – lagligt eller inte.

Den andra konstigheten gäller kvalitetsnormerna. En olja som säljs som ”extra jungfruolja” behöver inte vara hel och av bästa kvalitet. Det är en blandning som är regel. Stora oljeproducenter som Bertolli och Nestlé drar nytta av konsumenternas okunskap. När allt kommer omkring är ”extra jungfru” en kategori som kännetecknas av många smakegenskaper, mekanisk pressning och ett maximalt innehåll av fettsyror. Den kan dock mycket väl innehålla en hög andel mindre bra oljor. Om en tillverkare blandar till exempel 10 procent utmärkt olivolja med 90 procent smaklös, kemiskt raffinerad tredje klassens olivolja, smakar slutprodukten fortfarande ”extra jungfru” och klarar testet.

”Liten liter oblandad bör kosta minst 13 euro.”.

En stor del av de oljor som säljs av tyska Discounter Rewe, Aldi, Lidl och andra är sannolikt sådana blandningar. ”Annars skulle de behöva kosta minst 13 eller 15 euro per flaska”, förklarar en branschexpert. Det är lätt att förstå, eftersom producenten redan får 3 euro för litern.

När det råder stor förvirring har oberoende experter en viktig roll att spela. Stiftung Warentest är en av dem. Senast överraskade den i januari när den publicerade ett olivoljetest där massproducenterna beskrevs som premiummärken och kvalitetsproducenterna degraderades till ”rena smakvinnare”.