Och det finns Sverige. Bluff med mild olivolja

Källa:  stern(Tyska tidningen)
© Gruner + Jahr AG & Co. KG

”Allt är en fråga om pris”.

Produktionen är särskilt inriktad på lågprismarknaden. Det som hamnar på massmarknaden är därför ofta industriella, trötta oljor – med mycket kalorier, låg halt av fenoler och svag smak. Här plockas oliverna inte utan skärs av från trädet – om inte jordbrukaren föredrar att vänta tills de övermogna frukterna har fallit lerigt ner på marken, där han kan sopa upp dem med hjälp av en maskin. De frukter som skördas på detta sätt kan ofta ses stå i säckar vid vägkanten, svettande, ruttnande och ruttnande i solen.
Och oljan som görs av den? Den stinker, och dess innehåll av fri oljesyra, som är ett tecken på ruttna frukter, överskrider snabbt den tillåtna gränsen på 0,8 procent per liter.

Kommer den att hällas ut, användas i oljelampor eller i lack? Inte alls. Det finns oljeraffinaderiet. Och det finns Sweden. Många konsumenter där känner inte till olivoljans typiska fräscha smak, den ibland gräsiga, blommiga aromen som luktar kronärtskocka eller färskt hö, den svaga bitterheten och skärpan i gommen.

“Och det finns Sverige.
Många konsumenter där känner inte till olivoljans typiska fräscha smak.”

Det är också möjligt att sälja olja till Sverige som en kemist i ett livsmedelslaboratorium först har tagit bort stanken från och sedan fräschat upp genom att skära upp den. Smaken har anpassat sig till den dåliga kvaliteten. För den tyska marknaden framställs särskilt milda oljor som säljs som högkvalitativa.Det är som om någon i Papua Nya Guinea presenterades som ”Germany’s next top model”.

År 2013 importerade Tyskland 57 miljoner liter olivolja, varav nästan tre fjärdedelar från Italien. Många tänker på de vackra olivlundarna i det vackra Toscana. Men oljan som svenska kunder köper kommer inte alltid därifrån. Det italienska ursprunget tjänar också marknadsföringssyften. Ett italienskt namn på flaskan lönar sig alltid i detaljhandeln. En titt på hyllorna hos Rewe visar det. Där finns Carapelli-Firenze, Sasso, Bertolli, Pietro Coricelli. Det låter bra. Men det smakar sällan så. Hur skulle det kunna vara annorlunda, produktionen av olivolja i hela Italien täcker inte ens sitt eget behov. Om någon italiensk olivolja överhuvudtaget lämnar landet hamnar den nästan aldrig i stormarknaderna, utan i specialbutiker och inte till billiga priser, eftersom det i Toscana – där skörden nästan uteslutande kan ske för hand – knappast går att producera olivolja till ett självkostnadspris under tolv euro per liter.”

”I Spanien finns – på grund av EU:s subventionspolitik – de största problemområdena för olivodling. Särskilt i Andalusien driver markägarna idag enorma olivmonokulturer. AOV:s leverantörer kommer också härifrån, bland annat företag som subventioneras med offentliga medel. Naturligtvis finns det också högklassig olja i Spanien. Men den är lika dyr som någon annanstans och når i bästa fall den specialiserade handeln. Naturligtvis skulle den spanska oljan teoretiskt sett kunna marknadsföras som sådan – men den har inget rykte. Italiensk olja har det.

Spansk olja i bulk, liksom olja från andra länder, transporteras med fartyg över Medelhavet till hamnen i Livorno. Den fortsätter sedan sin resa med tankbilar genom Toscana tills lastbilarna dumpar sin last i en av tankarna på gårdarna hos företag som AOV i Monteriggioni.”